Jessica Ekman växte upp hos sin farmor och farfar. Mycket för deras skull önskar hon att ett nätverk som Projekt Familjehemsmöten då hade funnits att tillgå.

Jessica_familjehemNär Jessica Ekman var tre år blev hon familjehemsplacerad hos sin farmor och farfar. Situationen hemma blev tillslut ohållbar, med en mamma som var alkoholist och en pappa som knarkade.

– Till mina tidigaste minnen hos farmor och farfar hör hur jobbigt det var när pappa kom och hälsade på och lovade en massa, för att sedan bara lämna mig igen, säger Jessica.

Relationen till mamman var komplicerad, Jessica var rädd för henne då hon ofta var högljudd och härjig.

Det skulle dröja till Jessica var 14 år innan deras relation förbättrades.

– Då föddes min lillebror, vilket förändrade min bild av mamma. Men tre år senare dog hon, i sviter av sin alkoholism i kombination med lunginflammation.

Någonstans på mellanstadiet började Jessica reflektera över att hon bodde på ett annorlunda vis. Det som stack ut mest var att hon levde med ett par som närmade sig pensionsåldern, medan de jämnåriga kamraternas föräldrar var betydligt yngre.

– Fast jag hade det bra, helt klart. Jag hade min egen typ av kärnfamilj med en katt och en fågel och kompisar och släkt som hälsade på. Jag upplevde många resor och annat roligt med farmor och farfar.

Vad tyckte dina skolkamrater?

– De frågade inte så mycket. Många tyckte nog lite synd om mig. De visste hur jag hade det, eftersom mamma ibland kom till skolan.

Tonårsrevolten märktes bland annat då farmor och farfar med sina gammeldags värderingar inte tyckte att det passade sig att ta med sig pojkvänner hem. Jessica testade gränserna och kunde slänga ur sig saker som att ” ni bestämmer inte över mig för ni är inte mina föräldrar”.

– Det där kan jag ha lite dåligt samvete för i dag. De gjorde verkligen så gott de kunde.

Sammanbrottet

Det stora sammanbrottet för Jessica kom då hon var 22 år och hennes farfar gick bort i kol.

– Jag tröttnade på allt. Sa upp mig från jobbet och började dricka allt för mycket.

Men någonstans kom tankarna ifatt Jessica. På farmor som hon hade så mycket att tacka för och som nu satt ensam hemma. På morfar som bland annat hjälpt henne ta körkort några år tidigare. Och inte minst på lillebror, även han familjehemsplacerad och som Jessica blev vårdnadshavare åt en period då hon var 18 år.

– Det var de nära relationerna med min släkt som fick mig att återuppta studier och senare få ett nytt jobb. Man kan inte bara ge upp när man har människor som står en nära.

Jessica blir lessen då hon tänker på att många barn i dag inte har någon nära relation alls till någon i sin släkt. Eller då hon ser berusade ungdomar på stan.

– De förstör så mycket för sig själva, men det inser de tyvärr först senare, säger Jessica som i dag är 29 år och bor i ett radhus i Örebro.

– Jag har haft en tuff resa, och nu känns det som jag borde haft min del av svårigheter. Men jag har också lärt mig mycket på vägen.

Tillsammans med Petra Klawatsch driver hon ett städbolag i Kumla. De båda lärde känna varandra då Jessicas lillebror bodde hos Petra som familjehemsplacerad.

– Det förändrade min bild av familjehem. Han hade alltid tidigare blivit motarbetad. Men hos Petra känns det verkligen att alla barn är välkomna.

Kontakten med Petra har gjort Jessica engagerad i den nya föreningen Projekt Familjehemsmöten. Hon tror på att ju fler man är tillsammans, ju bättre hjälp kan det ges till barn.

Hur ser du på din framtid?

– Jag har blivit mycket barnkär sista åren. Jag vill längre fram gärna bo på landet i lugn och ro med både egna och andras barn, tillsammans med någon som delar mitt intresse för att hjälpa barn.

jessica2_familjehem

 

Åsa Eriksson

019-15 54 42

asa.eriksson@na.se