Jag har alltid varit en sluten person.

I mitt liv har jag fått kämpa för att må bra, klara skolan, sörja och försökt ändra på saker.

Jag har burit runt på en stor hemlighet som jag inte kunnat hantera eller vågat prata med någon om.

Att inte lita på någon och tro att alla ska göra en illa var svårt.

Jag la all skuld på mig själv även om jag inte gjort någonting fel.

Självförtroende och självkänsla fanns inte, jag hatade mig själv, jag tyckte jag var en dålig person som inte kan något.

När min mamma dog några dagar innan jag skulle fylla 6 år, fanns det inga ord. De var som om de aldrig hade funnits några ord alls.

Både jag och min bror var fast beslutna om att hon skulle komma tillbaka från sjukhuset, kanske imorgon.

Men förväntningarna på att få hem sin mamma övergick till kaos och hela världen brakade ihop.

Jag ville inte tro det, så jag tog mig till sjukhuset och fick se min mor ligga där i sängen helt livlös.

Det var en underlig känsla, var det verkligen mamma?

Bilden av henne har följt med mig i både mina drömmar och tankar.

Väl på hennes begravning var jag besluten om att jag inte får gråta, jag måste vara stark.

Men att hålla smärtan inne gick inte.

Där började ansvaret om min autistiska bror.

Jag kände ett ansvar, att se till att han gör allt som han ska göra.

Borsta tänderna, gå och duscha, jag fick lite utav en mamma roll.

Min bror mådde oerhört dåligt av våran mammas bortgång.

Vår pappa var en riktig supar gubbe, han drack varje kväll när han mådde som värst.

Ibland fick vi inte liv i honom på mornarna.

Så då blev det att bli hemma från skolan, och det var väldigt ofta.

Jag vet inte hur mycket jag varit borta men har fått ta igen missad skolgång på senare tid.

Skolgången blev en tuff tid, både för mig och min bror.

Det var svårt att koncentrera sig i skolan, jag var väldigt instängd i mig själv.

Jag var lite utanför, jag hade en bästis som jag umgicks med hela tiden.

Men när vi blivit osams var hela tjej gänget emot mig.

Oftast fick hon inbjudan till kalas men inte jag.

Var det något fel på mig? Var jag mer annorlunda än de andra barnen?

Det var under mina första år i skolan mitt självförtroende och min självkänsla försvann.

Jag vågade inte stå upp för mig själv när någon var elak.

Jag var så dålig, förtjänade ingenting.

Först när jag skulle fylla 13 förändrades mitt liv på ett ögonblick.

Jag flyttat till min kontaktfamilj i några månader, för att socialen letade efter ett hem till mig.

När vi väl hittade ett permanent boende till mig så var jag väldigt nyfiken på den nya familjen.

Och enormt glad över att jag fått denna chans i mitt liv.

Jag var såklart väldigt nervös över om de skulle gilla mig.

Men det funkade bra från första stund.

Under alla år som jag bott hos dem nu, de har hjälpt mig så enormt med skolan, mitt mående och att jag inte ska tappa kontakten med min biologiska familj.

Men det var ingen lätt förändring, ny skola, ny stad, ny familj.